Svarte Petters bakgrund

Det var först för några veckor sen jag insåg att det fanns ett system i fenomen som å ena sidan privatiseringar och avregleringar, och å andra sidan den sortens benhårda budgetfixering som bland annat resulterar i vad som inom handikappkretsar har kallats Svarte Petterspel - man bollas mellan enheterna i desperat strävan att pracka kostnader på andra. Systemet kallas New Public Management (NPM) och är en lära som spreds från statsvetenskapliga kretsar under 70-80-talen och ivrigt anammades av statsförvaltningar och gick ut på att offentliga förvaltningar skulle låtsas som om de vore företag som arbetade på en marknad. Ledord var förutom marknad målstyrning och kundorientering.

 

Nu har tydligen en eftertankens kranka blekhet slagit statsvetenskapsidkarna, menar professor Wolfgang Drechsler i en artikel i det förträffliga organet Post-Autistic Economics Review. Från senare delen av 90-talet har utfallet av NPM studerats i olika delar av världen och resultatet motsvarar inte alls förväntningarna. Istället för de förväntade effektiviseringarna har resultatet ofta varit katastrofalt. Fördyringar, utslagning av dem som har de största behoven och sönderslagen verksamhet har kännetecknat NPM. Enligt Drechsler börjar nu statsvetenskaparna söka sig tillbaka till ett mer weberskt perspektiv, dvs att man inser att offentlig förvaltning har sin egen karaktär, skild från företagsvärlden, och som kännetecknas av ämbetsmannaansvar för helheten (som ideal i alla fall).

 

I Sverige är detta dåligt bevakat. Vi har hygglig koll på hur rena privatiseringar har resulterat i fördyringar för allmänheten och förmögenhetstillväxt för direktörer och företag - se t.ex. den statliga Regelutredningen och vänsterpartiets stockholmsutredning. Men hur blir det när offentliganställda direktörer leker marknad? Det har vi såvitt jag vet förvånande lite samlad kunskap om.

 

Jan Wiklund